Jag går upp på fredag morgon vid sju och packar ihop en väska inför helgens tripp till Gryttjom. Det är säsongsavslutning för hoppning på veckodagar och det avslutas med Gryttstock, en hippiefest.

Innan vi drar så går jag ut och kollar gårdagens målning och blir lite skraj när jag får en klump röd färg på fingret. Det har inte torkat det minsta under natten.
Med förhoppning om att det ska lösa sig med solens hjälp så åker vi från det blöta huset.

När jag väl kommer upp med planet och hoppar ut så märks det att jag inte hoppat på nästan två veckor, jag tumlar runt i luften i nästan 1000 meter innan jag får ordning på min svank och blir stabil. Dessutom så har planet släppt av oss för tidigt så jag har inget annat val än att landa i en åker (eller på landningsbanan för flyget) och får därmed en liten promenad tillbaka till klubben.

Andra hoppet går bättre, trots att resan upp är jobbig som bara den eftersom det är knökfullt i planet och jag får sitta som ett ihopknölat äppelskrutt.

När Kenny börjar tjata om att vi ska göra ett helikopterhopp så tvekar jag och försöker komma med minst fyra olika ursäkter till att inte göra det.
Tio minuter senare så är vi på väg mot helikoptern.

Efter en kort instruktion på hur vi ska bete oss så blir vi ivägslussade till plåtfågeln med två andra killar. Det är ingen stor sak vi ska åka i, utan vi sitter tre stycken ihopklämda på golvet med stora gapande hål på sidorna där det brukar sitta dörrar och Kenny åker fram.
Avsaknaden av dörrar gör att det är hemskt kallt på vägen upp och dessutom så har det börjat komma stora mörka moln på himlen som drar ner temperaturen alldeles för många grader.

När helikoptern ställer sig och hovrar 2000 meter ovanför klubben så är det dags. De andra två killarna klättrar ner på medarna och försvinner snabbt, vilket betyder att det är min tur.
Att medarna befinner sig 2 meter ned innebär ett litet problem för mig, jag får klättra nedför helikoptern på darrande ben och klängande armar tills jag hamnar rätt och där är det sedan meningen att jag ska falla framåt.
För första gången så tvekar jag! Det känns skitläskigt!
Men, eftersom jag ska av så släpper jag taget och faller framåt.

När man hoppar av ett plan så är ju planet i rörelse vilket gör att man får fartvinden på sig omedelbart vid exit. På en stillastående helikopter så finns det uppenbarligen ingen fartvind att landa på utan det dröjer ett par sekunder innan magen har något att ”surfa” på. Dessa sekunder var sjukt läskiga! Vid ett ögonblick så blev det nästan lite för mycket för mig att hantera, så då blundade jag. Sen så kom vindbubblan och la sig under magen på mig och jag kunde börja andas igen. Spännande värre!
Väl nere på marken så kände jag att var nöjd över att ha gjort hoppet och bestämde mig för att jag och mina upplevelser hade fått nog för dagen! Det är ju en del att smälta efteråt också!