Man får väl inte säga så här egentligen, men jag är glad att lastbilen var inne på service just i fredags! Det råkade passa mig väldigt väl eftersom jag kunde ta ut en semesterdag då.
Meningen var väl egentligen att vi skulle dra till Ludvika direkt efter jobbet i torsdags men eftersom vi kom iväg så tidigt så tog vi vägen förbi Gryttjom och hoppfältet.
Sen så råkade det bara vara så att det fanns en ledig instruktör som hade tid med mig vilket resulterade i att jag fick en anledning till att vara nervös igen.

För att få ett certifikat inom fallskärmshoppningen så ska man först gå teorikursen och sen ska man klara av 10 hopp med olika övningar som sedan ska godkännas av instruktörerna. Från hopp ett till tre så behöver man två instruktörer med sig och från hopp fyra till sju så räcker det tydligen med en instruktör.

Nu hade jag alltså kommit till hopp fyra där endast en instruktör skulle hoppa med mig.
Jag vill påstå att jag är ganska lugn och sansad när jag stiger på flygplanet men jag kommer inte ifrån nervositeten som infinner sig på 3000 meter, då jag vet att det bara är 1000 meter kvar tills jag ska hoppa ut.
Av någon outgrundlig andelning så kommer jag ändå alltid ut, det finns inget liksom inget alternativ, för då kommer jag inte klara av att fullfölja det här.

Så, ut kom jag, två gånger dessutom!

Klockan hade redan hunnit bli elva på kvällen när vi kom till Ludvika, av någon anledning så hamnar alltid Kenny på hoppklubbens städlista vilket gör att det tar tid att komma därifrån. Som elev är man lyckligtvis undantagen från städlistan.

Det blev ett par timmars sömn innan klockan ringde igen vid halv sju. För att kombinera och maximera dagen så skulle Herr Flygare både få flyga och hoppa, det duger aldrig med en aktivitet åt gången för vissa. Så, vi drog till Borlänge, hämtade planet och flög ner till hoppklubben.

Medans jag satt och vilade i solen så sprang Kenny runt och jagade instruktör åt mig så att jag inte skulle slappa till i solen (där det var superskönt och kravlöst)!
De följande två hoppen innehöll krav på bakåtvolter och 360 graders svängar. Även om volterna saknade en hel del i finess så fick jag ändå godkänt, vilket gjorde att jag var redo för mina helt-ensam-hopp.

Det var faktiskt riktigt coolt att få hoppa ut ur planet utan något krav på mig att behöva prestera för att få godkänt. Jag dök ut ur planet och bara låg och flöt på vinden och tittade på Kenny och en instruktör som hade hoppat ut strax efter mitt svanhopp.

När jag landat (på rumpan) och det började gå mot kvällen så var jag helt inställd på att åka hem, nöjd och glad för mina tre hopp, ända tills Kenny slet av mig fallskärmen och skrek att han satt upp mig på nästa lift som var om en kvart. Jag blev precis så där arg som bara jag kan bli under stress. Skärmen låg i en stor hög på gräsmattan och jag hade inte ens fukt i munnen för att kunna svälja sedan sista hoppet. Jag fräste och svor åt Kenny och talade minsann om för honom att han kunde stressa om han ville men jag tänkte minsann inte springa till något jävla flygplan för att hinna med.

Nu slutade det förstås med att jag fick springa till det där jävla flygplanet, fortfarande svärandes åt Kenny som sprang bredvid och fixade det sista med packningen av skärmen, som JAG skulle hoppa med!
När jag väl satt i planet så sprutade svetten om mig och om Kenny vinkade av mig eller inte vet jag inte, för jag tittade inte åt hans håll i alla fall.

Väl uppe på 4000 meter så dök jag ut ur planet igen, helt solo! Jag föll genom stora vita moln som jag inte ens såg igenom men det var härligt och spännande. När höjdmätaren närmade sig 1100 meter så ville jag inte dra ut fallskärmen. Selen som man sitter fast i är helt okej ända tills fallskärmen ska ut, då remmarna mellan benen tar all tyngd vid uppbromsningen. Efter att ha hoppat fem hopp de senaste dagarna så började blåmärkena uppe vid troskanten göra ganska ont vilket gjorde att jag inte alls såg fram emot draget.
Nu måste man ju dra för att leva lite längre, så jag drog.
Pang, sa det när fallskärmen kom ut. I brådskan som var för att jag skulle få hoppa så hade Kenny inte hunnit vika skärmen för någon mjuk öppning, utan den öppnade sig direkt, som ett paraply vilket gjorde inbromsningen extremt hård.
När det slutat ringa i huvudet efter smällen lyckades jag i alla fall navigera mig ner mot fältet och var trots allt, himla nöjd med att jag hunnit med så många hopp på en och samma dag.

Av någon anledning så känns det som att jag skulle behöva semester efter dom här dagarna. Att det regnade idag när vi kom till fältet var väl skönt på sätt och vis, men det hade förstås varit skönt att få det sista hoppet avklarat nu.