Man hoppar inte ut från ett fungerande flygplan, det vet jag men eftersom kroppen inte sa emot så gjorde jag det ändå, utan minsta tvekan, till min egen förvåning.

I tre och en halv dag så har jag och 14 andra nu suttit i lektionssalen och tränat på ramsor, lärt oss all teori om hur hoppningen går till, rullat runt på marken för att träna på hårda landningar och hängt i selar för att öva, öva, öva och öva.
Dagarna har börjat nio på morgonen och hållt på till tio på kvällarna.

Meningen var att vi skulle bo på klubben, men efter att jag synat militärbarackerna och tittat in i unisexduschen så kändes de 50 minutrarna hem som en midsommardröm. Jag har inget emot att folk duschar nakna tillsammans i grupp, bara jag slipper vara en av dom.

Natten till lördag stannade vi dock kvar, oduschade. Lektionen slutade inte förräns halv elva på kvällen och eftersom vi lite räknade med att det skulle finnas sängplatser kvar så drack vi ett par cider var. När dom var uppdruckna så upptäckte vi dock att det inte fanns lediga sängplatser, om vi inte ville sova i sängsalen med 20 andra personer.
Till slut hittade vi ändå en husvagn i skogen som fick duga som övernattningshus en natt och jösses vad jag sov!

Lördagen startade med ett teoripass innan det var dags för examinering. Teorin gick helt okej men sen var det dags att hänga i selen i en lada. Jag hade en instruktör framför mig som gjorde mig galet nervös med sitt stenansikte. När han talade om för mig vad jag gjorde fel så kände jag mig som en usel människa, det var hemskt! Efter att jag hängt i selen i 45 minuter och tappat all känsel i underkroppen så släppte han till slut iväg mig, godkänd! Vilken pers!

På söndag morgon var det dags. Efter en del förvirring eftersom Kenny ändrat mina planer och tider utan att meddela mig så kom vi till slut upp till hoppfältet. Där rådde det kaos när 15 elever skulle upp och hoppa samtidigt som alla andra hoppare och tandemhoppare.
Jag fick i alla fall tag i en hoppdräkt och en skärm som passade mig och satte mig för att vänta, vänta och vänta ännu mer.
Runt lunch så var det till slut dags för mig att bege mig upp i planet. Efter en genomgång av hoppet med mina två instruktörer så gick vi ut på gräset och mötte upp planet.

Hopplanet ser inte ut som alla andra plan, kan man minst sagt säga. Det är ett stort gapande hål längst bak, utan dörr, där i och urlastning av människor sker. I själva flygplanskroppen så finns det två bänkar längs fönstren och där sitter vi i en rad, packade som sillar med magen vänd mot ”hålet”.

Det tog ett par minuter för oss att komma upp till 4000 meter och sen gick det fort. Jag satt och väntade på att mitt hjärta skulle rusa och att svetten skulle börja rinna, men det hände inte?!
När piloten skrek ”exit, exit”, så reste vi oss upp, vände runt och började backa ut mot hålet. Med fötterna på kanten ut till himlen och en instruktör på varje sida om mig så sa jag ramsan; upp, ner, ut – och så hoppade jag ut.

Känslan av hoppet går inte riktigt att beskriva, det gick så fort och jag var så koncentrerad på vad jag skulle utföra så jag hann inte känna mig för.
Jag svankade för glatta livet och blev stabil. När jag hade någon sorts kontroll så utförde jag första ”provet”, bli stabil, kolla färdriktning, höjd, få ok från vänster sida, höger sida, utföra tre stycken dummydrag på skärmen, kolla färdriktning, höjd och få ok från instruktörerna igen (hängandes bredvid mig på varsin sida). När höjden närmade sig 1500 meter så vinkade jag för att signalera dragning av skärmen och sen drog jag och mina instruktörer var som bortblåsta. Puts väck!

Den snabba färden ner mot marken tog plötsligt slut! Det fladdrade och prasslade ovanför mig och jag tittade upp för att se skärmen utveckla sig ovanför mig. Jag fortsatte övningsmomenten genom att titta mig omkring för att inte krocka med andra hoppare, kollade höjd och tog ner styrhandtaget.
När jag gjort detta så försökte jag orientera mig och det var då som jag kände ett uns av panik. Jag såg stora fält, åkrar, vägar och hade ingen aning om var jag skulle landa. Jag ansträngde mig verkligen för att se andra skärmar som jag kunde följa till fältet men såg inte en enda. Min landning skulle ske i Norge, var jag övertygad om när jag plötsligt fick syn på fältet.

Med hjälp av styrhandtaget så rattade jag mig fram mot fältet och hade stora problem med att faktiskt förstå att jag skulle landa inom en kort stund när jag hängde på 300 meter. Det kunde lika gärna ha varit 3000 meter i min värld. Trots mina funderingar så hade tyngdlagen sista ordet. Jag drogs nedåt och bromsade en aning för tidigt vilket gjorde att jag inte kunde utföra min perfekta landning, men med en mjuk rullning i gräset så var jag på marken igen. Benen var dock inte till någon större nytta första minuten eftersom dom skakade som asplöv av adrenalinet.
Jag hoppade och jag fick ett godkänt hopp!!!

Resten av dagen gick åt till att öva in nästa hopp med nya instruktioner. Precis innan det var dags för mig så blev det avblåst på grund av en ökad vind.
Kenny, dagens hjälte, hade frivilligt valt att ägna hela sin dag åt att hjälpa till att vika skärmarna för alla elever för att de skulle få mer hoppning. Så förutom när han tittade på mitt hopp så befann han sig i ett stort varmt tält hela dagen, liggandes på knäna för att vika tyg.

Strax efter klockan passerat sex så tog jag min hjälte och lämnade fältet med en hjärna som fått galet många nya intryck och en kropp som kändes mörbultad efter alla övningar och svankande. Jag hade gärna velat komma ihåg mina drömmar i natt, jag kan tänka mig att dom var spektakulära.