Somna aldrig osams, det har Robert Broberg sjungit om i sina texter och jag är böjd att hålla med, utan att tralla.
Torsdagkvällen är bra tills jag kommer hem från kalaset hos Ida, då har vi ett ”jag är trött och hungrig”-tjafs.
– Du gjorde ju så.., – men när du sa det…, – du brukar alltid…, – är det så du vill ha det?

Han menar att vi ska sova på saken, så vi sover på saken, rygg mot rygg. Men när jag vaknar igen så har ingenting förändrats av sig själv under natten som gått. Jag har känt hans varma kropp mot mig under natten men när jag vaknar så drar den sig undan mig igen, påkommen för att ha legat för nära för aktuell humörstatus.

Det meningslösa jiddret är kvar, det som inte leder någonstans förutom till ett dåligt humör. Så jag startar fredagen helt energilös med påsar under ögonen och undrar oroligt hur helgen kommer att bli.

På eftermiddagen så lastar vi jeepen med helgprylar och åker mot Ludvika under en obekväm tystnad.
Vi kommer fram runt åtta på kvällen och går direkt ner till bryggan och kastar efter fisk. Jag får en gädda på kroken två gånger men den är inte beredd att bli av med sin frihet än utan sliter sig båda gångerna. Näckrosorna håller oss sysselsatta ett tag i alla fall och vi kastar bort två drag innan vi ger upp för kvällen.

Strax efter att vi satt oss inomhus med varsin cider så börjar regnet ösa ner utanför. Irritationen mellan oss är nu borta och vi tycker om varandra igen. När klockan passerat midnatt kryper vi ner, tätt ihop i den stora sköna sängen och somnar.