Tisdagskvällen blir extrem lugn, jag kraschar i soffan efter ännu ett läkarbesök för att ta reda på varför det gör ont i ryggen. Eftersom jag är ensam kan jag välja bort alla kanaler som visar ”hur produkter tillverkas” och väljer istället att titta på mina inspelade såpor.

Någon gång efter midnatt kryper ”han jag träffar” ner i sängen, men jag befinner mig i djup sömn och uppfattar det knappt. När jag väl vaknar så möter jag istället hans morgonhumör (det råder det dock olika meningar om) vilket gör att jag snabbt gör i ordning mig och smiter hemifrån.

Istället för att åka direkt till jobbet så åker jag till sjukhuset för att genomgå en röntgen. Trots att jag inbillar mig att jag inte är ägare till någon hyponkondri så vill jag nog gärna veta vad som händer i min kropp.
Det är kallt och ruggigt i rummet och jag struttar trött runt omkring bland apparaterna och försöker göra sköterskan till lags genom att andas på hennes befallning och stå rätt med kroppen.
Direkt efter röntgen åker jag tillbaka till läkaren för att lämna blodprov och blir naturligtvis lika yr och svimfärdig som jag brukar bli när någon tar fram en spruta i närheten av mig. Efter att ha andats in ett par minuter och återfått min normala ansiktsfärg så är jag fri att åka till jobbet.

När tröttmössan kommer hem vid middagstid så är han så trött så att han knappt orkar sitta upprätt. Jag föder honom med lite rester innan vi intar sängläge, strax efter klockan sju på kvällen. Helgen som är på antågande känns väldigt välkommen och att det sedan vankas långledighet stör mig inte det minsta!