Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Nu börjar allvaret! Tvätten går inte att fly ifrån längre om jag ska ha något att klä in kroppen med på mornarna framöver. Disken i hon skriker på min uppmärksamhet varje gång jag går förbi och kylskåpet gapar tomt när jag gläntar på dörren och tror att jag ska hitta något smaskigt där. Badrumsgolvet med den fina sjöstenen skickar längtansfulla blickar efter mig och försöker påminna mig om att jag måste olja in det minst var tredje månad.

Bilen piper efter service när jag startar den, vilket nästan får mig att glömma att displayen visat att jag har tomt på spolarvätska sedan ett par månader tillbaka. Efter allt hojåkande så har även svarta faran kommit upp i de magiska siffrorna som betyder att den måste in på verkstad, nästan omgående. Mina kollegor i styrelsen på bostadsföreningen verkar tro att jag är en tillgång som de kan ta hjälp av när jag inte jobbar.

På jobbet så har jag dessutom plötsligt väckts ur min semesterkoma och fått en to do-lista som kräver min fulla kapacitet och engagemang. Till råga på allt så sätter Projekt Solan igång nu. Jag ska ut och nätverka i höst, visa mig på alla möjliga sammanträffar som jag (och min chef) kan boka in mig på för att göra reklam för vårt eminenta företag.

Vi ses i jul! Puss och kram!

Idag blev det en sån där herre-jösses dag med fullt ös redan innan jag insett att jag vaknat. Igår kväll så var det filmkväll hos Camilla, en väldigt trevlig sån med massor av god mat och trevligt sällskap! Jag gillar verkligen den typen av kvällar, men som med allt gott så måste man betala för nöjet på något sätt och det gjorde jag i morse när jag segade mig upp ur sängen. Jag är verkligen ett pucko som inte passar på att sova ut de två dagarna jag har möjlighet till det, men det är ju så mycket annat jag vill hinna med också, som hojkörning bland annat.

Runt tio samlades den lilla massan och kvart i elva så var vi redo att dra.
Det blev näst intill 40 mil på hojen uppe i Roslagen som sedan avslutades i Söder. Det var riktigt härligt att få komma ut i friska luften, naturen och få dingla med benen ovanför vattnet på en brygga i Sigtuna.
Men, av någon anledning så kunde jag inte njuta fullt ut, huvudet var inte riktigt med. Jag vet inte var mina tankar for iväg någonstans men jag kände mig lite låg till och från. Det kan bero på att jag var trött, ser jag till att jag får sova ordentligt så kan jag fortsätta mitt starka och hårda liv.

Jag avskyr handväskor!
Handväskor gör att jag proppar ner saker som jag aldrig använder men som ”kan vara bra att ha”. Men varför är de bra att ha om jag aldrig använder dem? Var är logiken?
Ju större väskan är desto mer kan jag stoppa ner och ändå så plockar jag bara fram samma 4-5 pinaler ur väskan varje dag. Varför går jag runt och släpar på den där tegelstenen?!

Innehåll:

– Två plånböcker (en med kort som inte används så ofta)
– Två telefoner
– Nagellack
– Visitkort från Honda City
– Strepsil (just in case)
– Hårborste (den borde jag använda)
– Pennor, tuggummin
– Handdesinfektion (ja, jag gick på den)
– Två små gratisförpackningar med krämen L300 (för torrhet bakom öronen, står det på förpackningen?!)
– Ett par extra örhängen (man vill ju inte stå utan)
– En karta Ipren (den har räddat mig senaste veckan)
– Tandtråd (ja?)
– Två headsets (ett till varje öra?)
– Remover (se nummer två)
– En allevobar (för akut energifall)
– Kondomer (plötsligt så händer det)
– Stugnycklar, hemnycklar, mammanycklar, jobbnycklar
– Cigg
– Diverse kvitton

Jag ska börja plocka ut en sak varje dag ur väskan och om jag inte saknar den så får den bo någon annanstans!

Det har uppstått ett problem!
Efter att ha suttit i en spindelvänlig konferenssal i tre dagar så flöt tankarna iväg på hur det skulle vara att bo i den där lilla stugan ute på landet. Små spindlar klarar jag av att utrota utan att varken skrika eller rymma till Norge men modellen jättestor som huserar i den här konferenssalen är inte okej någonstans. Igår såg jag i ögonvrån hur något lika stort som en liten råtta sprang över golvet och min reaktion var inte sen! Inom två sekunder så satt jag i taket!
Monsterspindeln från Jupiter var minst fem centimeter i diameter och skulle definitivt kunna äta upp ett par tår av mindre modell utan problem.

Kryp suger! Det är läskiga och får mig att bli livrädd!

För närvarande så ligger min senaste Biketidning på vardagsrumsgolvet hemma med en stereoidstor långben mosad under. Jag vill inte ens ta i tidningen när jag vet vad som ligger under. Men, när jag har samlat lite mod så ska jag ta på diskhandskarna och slänga ut tidningen med mosad insekt genom fönstret.

Idag går mina tankar till pappa! Bli frisk nu!
Vi kommer och kramar på dig så fort vi blir insläppta!
Kram!

Bra:
– hojkörning, I looove it!
– fina vänner som bryr sig om mig.
– mitt schyssta jobb.
– knasig syster.

Dåligt:
– min förbaskade huvudvärk som plågar mig rejält sedan en vecka tillbaka.
– familjefejder.
– hjärtoperationer.
– avsaknaden av hus/stuga.

Vilken galen helg! Det känns som att jag inte suttit ner och bara varit ens en minut under dagarna som gått, fast så var det ju det här med mitt opålitliga korttidsminne också. Jag tänkte på det häromdagen när jag som vanligt räknade stegen upp till kontoret, vad är det för mening med att räkna stegen om jag ändå inte kommer ihåg hur många det är? Då kan jag ju inte dubbelkolla att det stämmer nästa gång jag går i trappan….fast det är kanske därför jag räknar dom om och om igen, för att jag glömt bort antalet?!

Hojen har fått arbeta i helgen och det har varit alldeles underbart! Jag har kört både fredag och lördag natt och det var spännande. Jag har till och med lyckats med att kombinera kräftskiva med hojåkning och det var coolt. Så nu har jag ätit kräftor två gånger i år – nykter! Min senaste fylla var i och för sig i mars så det var väl inte någon stor nyhet att jag var nykter igår också.

Vet ni förresten att kräfthattar passar jättebra på hjälmen? Jenny och jag fick erfara det igår kväll när vi skulle ut på våra turer under kvällen. Villkoret för att vi skulle få smita från festen var att vi åkte runt med kräfthattar på hjälmarna.
Det var länge sedan jag blivit så utpekad och skrattad åt! Vart vi än kom så pekade folk, och genom mina splitternya, jättebraiga öronproppar innanför hjälmen så hörde jag deras skratt eka efter mig. Visserligen så får jag väl erkänna att även jag satt och skrattade hjärtligt i hjälmen när jag låg och körde bakom Jenny och varje gång min skugga jagade ikapp mig och jag såg den konformade figuren på mitt huvud.

Min förhoppning var förstås att hattarna skulle blåsa av, och vi gjorde verkligen ett försök att köra ifrån dem men de satt fast med monstertejp, omöjliga att bli av med. Men, vad gör man inte för att få lite uppmärksamhet, nu har jag fått så att det räcker hela året ut i alla fall.

Mitt jobb är verkligen omväxlande, man vet aldrig hur dagen ska börja eller sluta. För närvarande så har ruljansen inte satt igång på riktigt men inom de närmsta veckorna så är jag övertygad om att jag kommer veta att jag lever.

Fokus i höst verkar vara den stora skrämmande grisinfluensan som media propagerar om. Nåde den som inte har backup-planer för kommande pandemi. Vaccinationscentralerna sitter och gnuggar sina händer och räknar på hur många miljoner som kommer att rulla in under hösten när paniken sprider sig bland Sveriges befolkning. Häromdagen så satt jag och min kollega och ägnade tid åt att räkna hur lång tid det skulle ta för en ensam sköterska att vaccinera alla invånare i Sverige och vi kom fram till att det skulle ta henne 6,16 år om hon jobbade 40 timmar i veckan och la fem minuter på varje patient och då var det bara en av de två sprutorna man ska få dessutom.

Själv får jag samtal och mail från säljare som vill ha möte med mig för att kunna presentera och demonstrera deras handdesinfektionsprodukter! Jag kan nog på rak arm räkna upp minst 57 andra ämnen som känns mer intressant att sitta och lyssna på!

Jag har panik!

Panik över att motorcykelsäsongen har ett slut! Slutet är visserligen inte här än men jag kan ändå se det runt hörnet och jag vill inte det! Det är alldeles för få onsdagar i veckan, jag vill ha gruppkörning varannan dag, minst! Kan inte folk bara sluta ha att liv utanför motorcykelvärden, åtmistone under sommaren!

Den här känslan återkommer varje höst när jag har fått lite vana på hojen och känner mig säkrare i min körning och då är det ju extra orättvist att man ska behöva börja tänka på den begränsning som ligger framför en.

Vad ska man göra i vinter? Det här är en dålig hobby att syssla med eftersom man lider ett helt halvår varenda år när man inte får utöva sin favoritsport! (Ja, jag tycker jag får kalla det för sport eftersom jag får träningsvärk av den när jag tagit i ordentligt).

I fem-sex månader framöver så kommer jag att gå runt och fundera på varför jag inte gasade mer på alla bandagar och varför jag inte övade på att köra på bakhjulet, varför jag inte körde oftare på gatan osv. Sen kommer jag tänka att jag ska ta igen allt det nästa år, så fungerar jag…år ut och år in! Men nästa år…då!!