Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Nu kanske jag har kommit igång med mina promenader igen, det är lite svårt att säga så här i början eftersom jag inte kan kalla tre gånger på en vecka för rutin, men det vore ju bra om det blev en rutin.
Jag gillar verkligen att promenera, så länge jag har musik i öronen, då känns det som att jag skulle kunna traska till Piteå. Fast jag skulle förstås välja att gå söderut istället. Jag har äntligen fått fart på min Ipod nu och blivit förälskad i den, en sån där onaturlig förälskelse som jag ofta får för materiella ting som min bil, motorcykel och mitt nya badrum faktiskt.

Den enda nackdelen med apparaten är att lurarna är gjorda för stora gamla gubböron. I mina öron sitter de definitivt inte fast utan trillar ut hela tiden. Så idag så bytte jag till ett par andra som jag hittade hemma och som såg bättre ut, det var dom inte. Jag gned in den där luren om och om igen i vänster öra tills det kändes som att jag brutit örat…för att den bara skulle trilla ut igen efter ett par sekunder.

Till nästa promenad så ska jag ta fram mina ”över-huvudet-lurar”, då kan jag inte misslyckas och kommer kunna gå så mycket längre! Är någon snäll och hämtar mig om jag råkar gå alldeles för långt?!

Stockholm har invaderats av caféer! På nästan vilken gata som helst i centrala Stockholm (jag räknar in Söder trots att det låter orimligt) så hittar man minst 5-6 fik. Det skulle kunna innebära att det är lätt att hitta en plats att sitta och fika på men det är just det som är det knepiga. På en grå dag som den här kan man tycka att folk skulle vara hemma och städa, tvätta och plocka bort alla rester från julen, men hälften av Stockholms invånare var ute och gottade sig på caféer istället. Jag och Kattis passerade minst 10 fik som antingen var alldeles för packade eller där godsakerna inte föll oss i smaken. När vi till slut kom till Coffeehouse så stämde allt in för vår tid i förnekelse och vi gav efter för våra sockerbehov trots servitrisens frågande min.

Om jag nu bara kunde bli av med min hemska slemhosta så skulle jag kunna börja jobba bort lite av mitt dåliga samvete.
Jag trodde nog att jag pga semestern över julen skulle komma undan de där extra kilona som automatiskt kommer så fort julen nalkas, men sedan jag kom hem så har det blivit mycket fika här och där och det börjar verkligen bli dags att sona sitt brott.
Jag erkänner allt och är redo att ta mitt straff!

Även om det tidvis är mycket moln så tittar solen fram ibland. Jag börjar väl landa så smått mentalt i Sverige nu, men det betyder inte att hjärnan slutat producera panikplaner. Själv vet jag inte om jag är för eller emot, men det om något är ju verkligen inga nyheter.

Apropå sol så är det väldigt mycket sol på jobbet, bokstavligt talat. Vi har ju som bekant flyttat till nya lokaler och jag sitter på solsidan av huset. Hittills har det inte varit några större bekymmer eftersom december mest var en stor grå massa rent väderleksmässigt sett, men nu så innebär solen problem under arbetstid (efter arbetstid så är den ju inte kvar längre).

Solen går rakt in på vårt kontor, direkt in i mitt ansikte faktiskt, från sådär klockan 11 på dagen. Detta har gjort att alla som har rum på samma sida som mig har tillverkat egna solskydd, allt från uppklistrade A4-papper till tavlor uppallade mot fönstret. Det är roande att gå förbi alla rum och se vilka lösningar alla har på problemet, tills man kommer till sitt eget (delade) rum.

Jag har tagit en ihopvikt kartong och placerat den bakom datorn och det fungerar ju riktigt bra, problemet är bara att den här kartongbiten alstrar lika mycket värme som ett fullt uppskruvat värmeelement. Så, en stund efter lunch så börjar temperaturen runt mitt bord stiga till bikinivärme och ansiktet förvandlas till ett blossande stoppljus. Runt hemgångstid så är hjärnan helt vändstekt och kroppen simulerar feberyrsel.

Nu har jag ju tjatat ett par dagar om att det är så förbaskat kallt så det här går ju lite stick i stäv med mina uttalanden, men det är skillnad på värme och värme.
I februari så ska vi lära oss ett nytt ord på jobbet – persienner. DET ser jag fram emot!

Har ni läst Aftonbladet idag? Två små snuttar på fem respektive sex år i Hannover beslöt sig för att åka till Afrika för att gifta sig. Som bröllopsvittne tog pojken med sig sin syster på sju år. Planeringen var god eftersom de packat ner solglasögon, leksaker och kläder för ett varmt klimat.
– Vi ville ta tåget till flygplatsen, sen skulle vi ta ett plan och när vi kommit fram skulle vi packa upp sommargrejerna och sen skulle vi promenera lite i solen.

Vore det inte lite härligt ändå att vara barn igen och bara göra sånt som föll en in utan att tänka efter före?! Varför krånglar vi till det så mycket när vi blir vuxna?
Vill man gifta sig så ska man väl få gifta sig? Visserligen så kanske skillsmässostatistiken skulle skena och det skulle bli många bråk vid uppdelningen av leksakerna, men är det så viktigt med statistik egentligen? Visst, jag skulle kanske ha lite betänkligheter för att gifta mig med en man som varit skild 14 gånger, men å andra sidan så var det ju det här med att våga hoppa och blunda. Vi kanske helt enkelt ska börja ta referenser på nya partners, då slipper man lägga ner massa tid på att lära känna folk också. Effektivisera mera!

Kommer ni ihåg känslan man hade när man som ung och orädd sprang nerför trappor? Jag har den känslan så verklig framför mig nu att jag näst intill kan ta på den. Ett trappsteg blev två och i nästa steg fick man till tre för att i nästa hopp öka till fyra trappsteg, till slut kändes det som att man flög nerför trapporna, steglöst med bara handen kvar på handräcket som hindrade en från att lyfta helt. Det är den handen som håller kvar mig på verklighetsnivå just nu, jag är så redo att släppa taget men några få fingrar håller fortfarande krampaktigt tag i räcket.

Vilket är det rätta svaret? Ska jag släppa taget eller hålla fast mig hårdare? Precis hur ont kommer det att göra om jag släpper mitt trygga grepp för att senare snubbla på ett trappsteg? Men hur roligt och spännande är det att tryggt och förståndigt traska ner för trappan, steg för steg? Och tänk om jag inte snubblar utan verkligen lyfter?!
Som vanligt letar jag svar hos alla andra istället för hos mig själv. Vilken dag som helst så ska jag sätta mig ner och ta ett allvarligt samtal med mig själv!

Jag chockade mig själv i morse! Innan jul så gick jag och Kattis och köpte oss varsin väckarklocka, en sån där med dagsljus som lyser upp rummet innan klockan ringer så att man i lugn och ro ska vakna ur sin fantastiskt sköna djupsömn. Hittills så har den fungerat riktigt bra för mig, de flesta mornar vaknar jag av lampan, radion hinner inte ens sätta igång och det är sjukt imponerande i min värld.
Så när jag i morse satt mig i bilen (efter att ha skrapat rutorna som en genomfrusen dåre i 10 minuter) och såg att klockan bara var 06,40 så blev jag väldigt förvånad (förutom att jag undrade vad jag höll på med). Det är tydligen så det blir om man inte snoozar.

Annars så är jag fortfarande fast i mitt djupa, svarta hål. Jag försöker verkligen att ta mig upp därifrån men tankarna snurrar runt mig som getingar på honung. Det rör sig mycket konstiga tankar i knoppen nu, bli inte förvånade om jag konverterar till ett liv i exil i morgon, men ni är förstås välkomna att hälsa på.

Är det dags för 2009 nu? Är det nu jag ska tillkännage alla mina storslagna planer, alla onåbara mål som bara en prinsessa kan drömma om?
När jag läser mina mål för 2008 så kan jag bocka av ett par punkter på listan, det får man väl vara nöjd med anser jag. Kanske är det så att jag inte behöver ha så höga krav på mig själv?! Det svåra är väl att efterleva det förstås. Vi människor är så otroligt bra på att ha bra idéer för andra personer, tipsa om hur saker ska göras, moralisera över andras beslut men så fruktansvärt dåliga på att efterleva det själva. Det måste ju ändå vara viktigast att man själv kan stå för sina handlingar. Jag skulle vilja säga att jag oftast kan göra det, men det kanske bara beror på att jag tänjer på mina gränser för att handlingarna ska få plats inom den godkända ramen. Troligtvis är det så, frågan är bara hur tänjbara ramarna är innan det brister och om det är nödvändigt att ta reda på var gränsen går för att stilla sin nyfikenhet.

Oavsett tramset ovan så har jag en personlig önskan om att jag ska försöka ta ut svängarna lite mer i år, våga lite extra, våga släppa taget, hoppa lite högre. Visst, jag kanske faller men de flesta skador läks med tiden. Har man inte vågat hoppa så vet man inte vad som finns på andra sidan. Kanske är det så att världens kletigaste kladdkaka bara står och väntar på mig på andra sidan hindret…det kan man ju inte gå miste om! Jag ska ha kladdkakan!

Jaha, är det meningen att man ska summera sitt 2008 nu när det tagit slut? Eller ska jag kanske bara välja att se framåt istället? Äh, det spelar inte så stor roll vad jag bör göra, mitt ordningssinne säger mig att jag måste börja med att avsluta det gamla för att kunna påbörja det nya.

Året har som de allra flesta år innehållit en massa känslor, både bra och dåliga. Det mest tragiska som hänt är ju naturligtvis Jockes bortgång, det var ett hemskt uppvaknande i vad som såg ut att bli en idyllisk sommar. Jag önskar att jag kunde ta lärdom av händelsen och behandla mina nära och kära som om varje dag var den sista, men jag är en enkel människa som tappar tålamodet ibland, blir arg för struntsaker, retar upp mig på feltolkningar, blir sur för mindre…ja, långt ifrån perfekt.

För att beskriva mig själv under det här året som gått så kan man likna mig vid en val som irrat in i Mälaren, totalt förvirrad och nästan utan hopp. Ena dagen vet jag vad jag vill göra med mitt liv för att nästa dag ändra riktning åt motsatta hållet. Jag behöver vägledning, det är något jag insett, men vem ska kunna ge mig det om jag själv inte kan det? Om jag inte hade varit så naiv så hade det sett mörkt ur för kommande år, men eftersom jag är som jag är så förväntar jag mig massor av lyckliga ögonblick under 2009 och jag är dessutom övertygad om att jag kommer att få uppleva det också.

Tack Mamma, Peter, Pappa, Eva, Stephan, Karin, Wille och Världens bästa Kattis för det här året och för att ni finns, jag älskar er! Och tack till mina kära gamla och nya vänner för att ni står ut med mig, bra vänner kan man inte vara utan!

Tomhet, det är vad jag känner nu, en enorm tomhet dessutom! Känslan kommer ofta smygandes i samband med att mina semestrar tar slut. Jag önskar att jag bodde i ett varmt land och levde ett slapparliv utan några krav. Jag önskar det så mycket så att det gör ont i hela min kropp och själ.

Vid såna här känslovågor så känns världen alldeles för stor och besvärlig för mig att hantera, jag känner mig som en myra som har en tsunami rusandes emot sig.
Jag vill ha ett enkelt liv….. ett tag i alla fall.

I samma sekund som mina barfotafötter landar på soluppvärmd sand så försvinner alla tunga tankar, alla bekymmer….inte riktigt sant kanske, men de blir av en annan karaktär, så mycket simplare, som tex vilken solkräm ska jag ha idag? Ska jag äta lunch klockan 12 eller 13 idag? Behöver håret tvättas idag eller kan det vänta till imorgon? Orkar jag vara uppe och dansa mig svettig med alla vackra människor hela natten? Ska jag ligga på stranden eller i en solstol? Är havet lagom uppvärmt för en simtur? Är det måndag eller torsdag? Mmmm…!

Jag är förälskad! Galet förälskad i drömmen om ett liv utanför de normala ramarna! Mitt största bekymmer är att jag är alldeles för feg och strukturerad för att våga ta steget och hoppa, bara hoppa och blunda! HOPPA!